Jag lyftes upp
av en varsam hand o tittade ner på jorden.
Jag såg människosläkten,uppskrämda människosläkten komma o gå I en rasande fart.
Det tycktes mig att dessa varelser,liksom förvirrade rusade UT I detta liv
och rörde sej där meningslöst o idiotiskt och jagades som av en osynlig hand
mot förintelse
Jag ville inte se mera. varför arbetades där nere tappert o envist, varför?
Och varför kämpades där så hätskt om makten att äga, varför?
Deras tid var så kort. Det var löjligt meningslöst löjligt.
Alla dessa människor bar namn, de hade sina egna viktiga små jag.
Dom hatade och älskade. Dom vårdade eller förgjorde varandra
 Dom njöt led eller ville äga. Dom ville behålla sitt.
Dom levde sin korta stund som om denna stund vore utan ände
och deras eget jag var det enda jaget av vikt.
Jag greps av ångest.jag hade lust att slå till jorden..den kunde likväl förgås.
Men någon hejdade mig.. En mild röst Sade..


Det är förbjudet att störa dom där. Dom lever under den fria viljans lag.
Du har blott sett den yttre sidan se nu den inre..
Och återigen såg jag ned på jorden men nu med stor häpnad.
Allt var förändrat.
          Jordklotet liknade en mosaik där alla bitarna underbart passade tillsammans.
       människor liksom djur och växter följde lagar, en intelligens dirigerade det hela.

Jag såg nu även att varje enskilt liv på jorden var av betydelse
att det egna lilla jaget var av vikt
blott annorlunda än det tidigar tyckts mej.
Jag såg det ödesbetonade I varje enskild människa på jorden.
på något underligt sätt tycktes var o en för sej ha rätt I allt det Hon gjorde.
ödet var detsamma som lag. Men vad de trodde sej göra var inte alls det de gjorde.
Jag såg att dom I verkligheten rörde sej, talade,
fördes fram, helt o hållet levde av ett ljus inom dom,
som de dock inte var medvetna om.

Jag såg tydligt ljuset I alla och det tycktes ha samma avsikt med dom alla
 Och avsikten var denna: de själva I sin fullkommning!
Och det betydde detsamma som hela jordens utveckling
tack vare individernas förädling!

Och när jag såg närmare på en människovarelse såg jag
att detta ljus detta lysande något
var detsamma som denna varelse själv, renad utan enfald hat o avund.
Allt detta lyste igenom den oroligt dunkla kroppen.
Det var alltså detta stora Ljusa Jag Som långsamt genom århundraden
och sålunda genom många liv drog dom till sej
och som gjorde dom mer o mer medvetna om sin närvaro.
                 
Och jag såg att det onda på jorden allt det som vållade lidande och elände,
var helt enkelt förnekandet av detta Ljus!
Jag såg att människan var Fri att godta eller förneka ljuset,
men Fri blott så tillvida att allt förnekande allt motstånd
bragte henne I förtvivlans elände,
men tack vare dessa lidanden tvingades Hon försöka tro på något nytt.
Och all tro på det goda förde henne närmare friden närmare hennes egen ljusgestalt.
Ljuset lärde dom gå sin egen väg för det förstod att personligheten, som var I dess vård,
blott genom bittra erfarenheter och sann upplevelse kunde få förtroende till Detta"...
det bästa inom sej själv"

Men det som förvånade mej när jag såg ner på dessa människor
som så säkert o målmedvetet byggdes upp av sej själva var"
att dessa deras små personligheter var så omedvetna om
Sin egen verkliga härlighet och makt.
Det dom ansåg vara storhet o makt.
.var bara barnsligheter mot vad de I verkligheten kunde vara!
Och jag såg det förfärliga att kriga mot varandra att förgöra varandra I sin maktlidelse.
Jag såg hatet I dom som förlorat kontakten med sitt ljus..
och jag såg kärleken I dem som födde ljus.
Jag häpnade över att jag tydligt såg ljusets seger I kampen som alltid råder
mellan mörker o ljus! Ljuset dör ej det är livet I människan.

Detta förklarade för mej mycket och dom stora skuggor som låg över jorden
skrämde mej inte mer. Jag såg att det fanns hopp!
Sedan kunde jag plötsligt fatta detta underbara"
det ljus som fanns inom människan och..
som sålunda förvandlade människan själv till en fullkomlig varelse var
..ett enda stort ljus...det var kristus!

då ville jag återigen vidröra människorna på jorden skaka om dom och ropa..
Vakna in blinda.. Var stilla och vet vad in I verkligeten är.

Men så talade återigen den milda rösten till mig så här"
Jag älskar Mina barn. En dag har dom lärt sej sin läxa.
Blott den fria viljans Lag kan göra dom säkra.. äntligen efter alla förvillelser
säkra på det som är Jag-deras enda riktiga Jag och
Jag är med dom intill världens ände!

Jag förstod..man skulle kanske bedja på ett annat sätt:
låt ljuset inom människorna segra.
För upp ur alla dessa olyckliga nationer skulle människan resa sej,
förenad genom Ljuset.det var det sanna broderskapet.
I detta fanns den sanna friheten ock den enda jämlikheten!  

                                                                       *utdrag ur en bok!
                                                                           milo*ljussyster